Jag har hört att vi alla ska bli ersatta av AI inom fem år.
Det är förstås inte alla som säger just fem år. En del ger oss lite längre tid, andra verkar tycka att vi lika gärna kan börja tömma skrivbordslådorna redan nu.
Jag lyssnar på poddar, läser artiklar och försöker förstå. En del beskriver fantastiska möjligheter. Andra varnar för allt som kan gå fel. Och det finns frågor vi behöver ta på allvar. Arbetsuppgifter kommer att förändras, nya roller kommer att skapas och vissa jobb kan försvinna.
Men mitt i allt prat om vad som kan hända med oss om fem år började jag fundera på något annat. Hur mycket har vi redan låtit tekniken styra hur vi arbetar tillsammans?
Det här har vi kanske hört förut
När webben började förändra vår värld fanns det också domedagsprofeter och optimister. Några såg framför sig allt som skulle gå förlorat. Andra såg möjligheter överallt.
Så här i efterhand tror jag att det var svårt för någon att fullt ut föreställa sig hur det faktiskt skulle bli. En del farhågor visade sig vara befogade. En del möjligheter blev verklighet. Och mycket blev nog annorlunda än någon av oss hade tänkt.
Kanske är det likadant nu.
Jag är nyfiken på AI. För mig är det intressant att se tekniken som en ny kompetens att samarbeta med. Den kan hjälpa mig att sortera tankar, pröva idéer och ibland se något ur en annan vinkel.
Men jag behöver fortfarande tänka själv. Bedöma om det jag får tillbaka är relevant och korrekt. Använda min erfarenhet och förstå människorna och sammanhanget. Och ibland säga: ”Nej, det där blev faktiskt inte alls bra. Vi börjar om.”
Jag kan avslöja att det händer.
En oväntad lucka i kalendern
I veckan låg delar av Microsofts tjänster nere. Outlook och Teams fungerade inte som de skulle, och plötsligt såg arbetsdagen annorlunda ut för många.
I ett nyhetsinslag intervjuades människor som hade bestämt sig för att gå hem. Det var fredag, solen sken och Microsoft låg nere. Jag fick intrycket att det fanns betydligt sämre sätt att avsluta arbetsveckan på.
Jag kan verkligen förstå dem. En oväntad lucka i kalendern och en eftermiddag i solen – det tackar man väl inte nej till?
Men det väckte också en tanke hos mig. Behöver ett system ligga nere för att vi ska våga göra något annat en stund?
Gå hem och njuta av solen, för all del. Eller, för dem som är på samma plats, kanske ta en fika tillsammans. Fortsätta ett samtal som aldrig riktigt hunnits med. Rita på en whiteboard, dela en erfarenhet eller be en kollega hjälpa till att tänka kring något som har kört fast.
Det går naturligtvis inte att ersätta alla arbetsuppgifter med en kopp kaffe och ett samtal. Många arbeten är beroende av att systemen fungerar. Men kanske finns det stunder då vi har fler möjligheter än vi först ser.
Har vi glömt vad vi kan göra utan systemen?
Jag tänker på hur mycket av vårt arbete som i dag börjar med en skärm. Vi bokar ett möte, skickar en länk, öppnar en presentation och letar fram det gemensamma dokumentet. Det är praktiskt. Ofta är det också helt nödvändigt, särskilt när vi arbetar tillsammans över länder och tidszoner.
Men ibland sitter vi kanske på samma kontor och skickar ett meddelande till personen några meter bort. Vi bokar ett möte om två veckor för ett samtal som skulle kunna börja vid kaffemaskinen i dag.
Och jag ska inte påstå att jag är bättre själv. Jag har till och med kommit på mig med att skicka sms till vänner för att fråga om det passar att jag ringer. I stället för att bara lyfta luren och ringa.
När började jag med det? Och vad tror jag egentligen ska hända om de inte kan svara?
Missförstå mig rätt. Ett sms kan vara omtänksamt när vi inte vet vad den andra personen har för sig. Men jag tycker ändå att det är intressant hur snabbt ett nytt beteende kan bli så självklart att vi knappt märker att vi har ändrat oss.
Jag undrar vad det gör med vår förmåga att lära av varandra.
Ett samtal kan börja med en enkel fråga och ta vägen någon helt annanstans. Någon berättar hur hon löste ett problem, en annan ser en möjlighet och plötsligt har vi börjat bygga vidare på varandras tankar. Vi kanske inte kommer därifrån med ett färdigt dokument, men vi kan ha förstått något som hjälper oss i nästa beslut.
Det är också arbete. Och ibland är det kanske ett av de viktigaste arbeten vi gör tillsammans.
En ny kollega, men vem håller i ratten?
Jag vill fortsätta vara nyfiken på AI och på vad vi kan åstadkomma tillsammans med tekniken. Jag tror att den kan bli en värdefull samarbetspartner, särskilt om vi använder den för att pröva tankar och öppna möjligheter.
Samtidigt behöver vi fundera på hur vi använder den. Vad vill vi ta hjälp med? När behöver vi stanna upp och tänka själva? Och vilka samtal vill vi ha med en annan människa, där erfarenheter, frågor och olika perspektiv får mötas?
Vi kan vara oroliga för att tekniken en dag ska ta över våra jobb. Men vi kan också redan i dag fråga oss var vi har låtit den ta över våra vanor. Inte för att någon nödvändigtvis har tvingat oss, utan för att det gick snabbt, var bekvämt och så småningom blev sättet vi gjorde saker på.
Kanske är det en bra början att upptäcka vilka av de vanorna vi faktiskt vill behålla – och vilka vi kan förändra.
Så nästa gång du får en lucka i kalendern kanske du kan ta en kaffe med en kollega. Ställa en fråga du inte vet svaret på. Eller gå ut en stund om solen skiner.
Du behöver inte vänta på att Microsoft ska ge dig lov.
Vi har ju trots allt fem år på oss innan AI tar över. Det vore synd att tillbringa hela den tiden i inkorgen.
Om Microsoft-avbrottet: Reuters, 14 november 2026. Källan beskriver avbrottet. Nyhetsinslaget som nämns i texten är en separat observation.